Idag var de så äntligen dax för det där provet jag bävat inför. Nervös, sovit 3 1/2 timme på natten satte jag mig där i bänken för att inleda ett kanske livsavgörande prov (som iof kan göras om ifall de krävs).

Första delen var matematik och de kändes skitbra trots att jag inte hann svara på de sex sista frågorna, var taggad som tusan. Fick höra av grannarna dock att de måste vara provet som inte räknas för de var alldeles för svårt, kändes lite skumt när jag tyckte de kändes ok, jag som suger på matte??

Andra delen var återigen matte (suck), denna kändes väl tja sådär, bara längta efter svenska/engelska delen(verbala delen)

Så kom då äntligen prov nummer tre och läsförståelse, kändes skitbra även om jag visste jag inte kunde några frågor och var osäker på vissa.

Låååång lunch, 70 min kändes så drygt, ville bara bli klat:)

Fjärde delen, matte IGEN?? då börja man undra vilken som är den som inte räknas, är de första som några hoppades på? Detta prov kändes inte alls bra, fick för många svar till B tyckte jag:/

Femte och sista delen, äntligen språk igen. La upp en bra taktik på hur jag skulle göra provet, kändes jättebra förutom att engelskadelen var väldigt lång text till skillnad från första som var korta grejer. Men på de stora hela kändes de bra.

Tog med mig mina svar hem (eller ja kopia då) och rättade så fort de bara gick:)
Fick 90 rätt av 160 möjliga. Jag e alltid så jävla självkritisk så jag ser inte 90 rätt utan jag ser 70 FEL? för mig är glaset alltid halvtomt när de kommer till min prestation. Hoppas iaf på minst 0.3, det var mitt mål med provet idag.

Min älskade make försöker dock peppa med att jag är 90 rätt ifrån 0 rätt och bara 70 rätt ifrån eliten? också påminde han mig om vilka förutsättningar jag haft. Inte haft tid att plugga in matten (som e de absolut svåraste för mig), sov jättedålig, har en bebis på 5 1/5 månad, börjat jobba, pluggar upp ett stort ämne på kort tid. Ser man de så, så får jag väl vara lite nöjd då:)

Jag är nu så när mitt mål så jag NÄSTAN kan ta på det. BARA svenska B kvar! Efter år av kämpande med skolan. 9 jävla feta IG från gymnasiet har minskats till 3, därutöver har jag nog läst 12 kurser till varav många med A/MVG i betyg(tyvärr kommer dessa inte räknas till meritvärdet tror jag). Och nu har jag bara ETT ämne kvar för att bli högskolebehörig. Fyfan vad jag kämpat.

Blod, svett och tårar i mängder, fyra års nedtryckning som ledde till tre dåliga gymnasieår som sen tagit typ 8år att ta mig ifrån. YES!? jag är snart där.

Kan tilläggas att jag fått världens roligaste jobb, att ha så många fina, härliga pusselbitar lagda i livet känns helt underbart.

Till nästa gång jag får lust att skriva:) ha de gött allesammans

I skrivande stund ligger en snart fyra månaders skrattandes, snackandes liten guldklimp bredvid mig. Min älskade lilla Troy, en av anledningarna till att jag andas, att jag går upp varje dag, en tredjedel av mitt hjärta.

Just nu maler mycket tankar, tankar jag ofta får och mår dåligt av men nu med all sömnbrist blir de ännu mer påträngande och svåra att hantera=(

Jag har ingen flashig utbildning, jag kommer inte från högutbildade föräldrar. Jag är andra klassens medborgare(eller tredje klassens), iaf känns de så, de känns som man ser på mig på det sättet. 

Det känns som man ser ner på mig, inget jag gör blir tillräckligt bra. Jag tycker jag gör allt för att folk ska ha det bra och trivas men ändå klagas det eller frågas om inte de gjorts eller finns. 

Man frågar mig saker men verkar inte särskilt intresserade av svaret, precis som man frågar bara för att man måste prata lite med mig.

Något fast jobb har jag inte heller, det ses verkligen inte med blida ögon på det. Jag är utan tvekan säker på att frågor som - vad gör han med henne? ställts ett antal ggr och även undringar om hur länge de kommer hålla och att min man och barn förtjänar någon bätre, någon med utbildning, någon med jobb.

Känner inte att mina barn verkar värdesättas, vet inte om det är pga mig, min man eller för att dom är pojkar men de känns deftinivt inte som de är särskilt intressanta, det finns lixom andra barn som är mer värdefulla=(

Har också svårt att hantera att ena gången är man sprudlande glad och trevlig medans nästa gång är man snäsig, otrevlig och knappt ens säger hej, alla kan ha dåliga dagar men jag är iaf noga med att folk vet att jag kan vara annorlunda med tanke på hur mitt psykiska tillstånd varit och kan vara ibland, någon sån förklaring finns inte.

Det snackas skit från både höger och vänster och i mitten finns jag, jag som vill vara alla till lags. Jag hänger med i snacket men mår lika dåligt och blir lika upprörd varje gång de är slut. Vissa av grejerna som sägs gör mig också upprörd medans vissa saker borde man ha lite egen självinsikt i och förstå, förlåta och sluta vara så förbannat långsint om. Jag har den problematik jag har, men jag har lärt känna mig själv i den, jag vet mina brister men vissa har ju verkligen NOLL självinsikt, ändå är jag den med minst värde.

Nu blev detta jävligt långt men tankarna far som en bisvärm i huvudet. Alla dessa känslor gör att jag stressar på med saker jag vet att jag mår dåligt av och vet att de kan fälla mig, fälla mig för väldigt lång tid. Ex skynda på med jobb jag inte är redo för och kanske aldrig blir, kan inte känna mig lugn i att vara föräldraledig och njuta av min bebis och han få ha sin mamma utan bara känner stress att jag helst skulle börjat jobba dagen efter förlossningen, för att kompensera min låga status och visa mig värdig lixom.

Jag älskar min man och jag älskar mina barn, de är mitt allt!  

Det betyder inte att jag inte har drömmar, ambitioner. Jag var nere i mörker i många år, de har tagit lång tid att ta mig där jag är idag och jag är inte klar än men jag HAR kämpat! har ökat ig till mvg. Det känns som om jag så skulle bli läkare så skulle mitt värde inte öka, de hade varit lite som rika ser på nyrika. Känner mig ständigt tvingad att bevisa något, men vad jag än gör blir de aldrig bra nog. Jag borde göra det som är bäst för min familj och mig men hur gör man? Hur slutar man bry sig om alla andras åsikter och blickar?

Skriver sällan men behöver ventilera lite nu.

I tisdes 14e oktober föddes vår andra lilla prins:) denna gång var de planerat snitt och vilken upplevelse!:) visst grät man under snittet, kräktes, fick små panik för de blev sånt tryck över bröstet. Men jag kunde se hela ingreppet i lampan i taket, otroligt häftigt. Jag sa de skulle skaffat spegel, ställde oxå tusen frågor under ingreppet;) haha

När han sedan kom ut och man hörde de där fantastiska skriket och fick se en dökladdig bebis så var känslan enorm:) trots att de tog ut han i ur rummet å jag missa lite detaljer så hörde jag mitt hjärta skrika ilsket i flera minuter:) haha han fick lite extra syre efter 10min och i ca en kvart sen har han klarat sig kanon utan.

De blev lite trist på bb, min mage va konstig så de trodde jag hadd en infektion, men visade sig att de inte var så så fick äntligen komma hem igår:)

Sen på kvällen kom ett bakslag å jag bars grät å grät, blev orolig å mindes hur de va med River:/ typ samma tankar att man alltid vill de ska vara bebisar, sort över att man inte hela livet kan ha en bebis bla bla, eg löjliga tankar men ja de blir så när man försöker tänka orsaker till sin oresonliga gråtattack. Idag tror jag de berodde dels ju på hormonerna men oxå på psykisk utmattning, haft så mycket fysisk energi hela veckan trotts att jag knappt sovit. Max gått två timmar mellan amningarna på natten, oftast bars 1timme och däremellan har man vaknat bara för att se om han andas, fryser eller e för varm;) hehe

Men inatt åt han nån gång vid 00 sen 02.40 05.00 sen 7-7.30 och sen vid 9. Däremellan har jag sovit rätt bra:)

Känner att järnet äntligen börjar ha någon verkan, tröttheten börjar minska och yrseln likaså men vill bli minst dubbelt så bra innan jag kan börja "leva" normalt känns de som.
Hjärntrollen har börjat tystna/viska så de stör mig inte så mycket.

MEN nu kommer nästa käftsmäll, jag hade inga besvär med foglossning med River och inte haft några problem denna graviditeten förutom både 2011 och nu att de kan hugga till en smärta i bäckenet vid för häftig rörelse men de är som om nån hugger in en kniv å drar ut så är det över. Men nu för nån timme sen börja de göra ont i bäckenet å ljumsken hela tiden:/ släpper inte:( är ju inte olidlig smärta men ändå, får inte bli värre! Vår väl se de positivt, hellre denna smärtan än trötthet och yrsel:/

Man har ju hört mycket senaste tiden om nättroll, dessa puckade människor med för mycket fritid som skriver hemska/elaka/puckade kommentarer på nätet bara för att göra folk upprörda pch ledsna.

Dessa troll lever även i min hjärna, inte för de har för lite fritid utan för att jag har för lite näring, kroppen behöver järn och just nu är de nivåerna väldigt låga för mig. De älskar trollen som förökar sig explossionsartat. Vissa av trollen lever på att jag sover dåligt vilket jag gör trotts extrem yrsel, trötthet och illamående:(

Så vad gör dessa troll? Säger hur vacker och underbar jag är? NEJ, de säger inte ett enda snällt ord till mig.

Jag hör dagligen saker som
*vad äcklig du är
*vad fet du är
*vad värdelös du är
*vad misslyckad du är
*vad ful du är
*sån värdelös mamma du är
*ät inte du blir bara fetare
*ät godis det mår du bättre av (hahaha)
*vad lat du är
*vilken kass fru du är

ja detta är ett utdrag ur vad dessa troll sysslar med. Jag hade ju dessa troll förr, varje dag i flera år, då mådde jag psykiskt dåligt som fick mig att sova och äta dåligt och göda dessa trollsvin. Kan väl inte påstå att psyket är på topp när de nu trakasserar mig igen men jag vet ju varför och kan därför hantera det bättre.

Förr fanns det bara en lösning nu har jag flera och betydligt bättre.

Med detta vill jag säga att ja jag är gravid, nej det i sig är ingen sjukdom, men man kan få olika besvär under sin graviditet. Jagbhar varit hyffsat förskonad måste jag ändå säga, har ingen konstant värk i kroppen merrän att de ibland hugger till som knivar i bäckenet vid olika häftiga rörelser.

Ovanpå allt detta så har ju River slutat förskolan i Krstd och är nu utan plats fran till 1e sep då jag ska skola in honom i Gualöv. Han är verkligen i en ålder då man har myror i brallorna, han försöker ändå tygla sig stackarn men ibland vill jag bara låsa in mig på toan å gråta. Sen har han plötsligt fått för sig att sluta med blöja så jag får springa å torka, spola, tvätta händer osv, är ändå väldigt stolt över honom som tömmer pottan själv i toaletten:) och olyckor utanför badrummet händer i inte:)

Nu blev de långt men allt tänkande höll trollen borta några minuter. Nu ska jag försöka ta mig upp för trappan, lägga mig på en madrass medans River leker med sina bilar?

Finns inga ursäkter och förmodligen blir jag inte bättre den närmsta tiden på att blogga;)

Går idag in i graviditetsvecka 28:) 12v kvar till BF, shit! Tiden går fort men ändå så sakta. Försöker räkna ut hur länge jag kan jobba, inte lätt att veta:/ ska skola in River på nya förskolan de två första veckorna i september sen är de bara 1mån kvar. Tills dess varvar vi semester med jobb:)

De som upptar mest av mina tankar denna grav är förlossningen. Bebisen ska ju ut på ett eller annat sätt och de e skitsvårt att veta vad jag vill:( varför kan de inte vara enkelt?

Förövrigt mår jag väl bra, har väldigt lågt blodvärde osv men de hade jag med Riber oxå under samma period. Försöker få upp det, om 4v vet jag om de lyckats då nya prover ska tas.
Annars mår jag toppen, har så svårt att föreställa mig de som har foglossning och andra besvär.

Visst de hugger till ibland men går ju över direkt, kramp i vaden får jag när jag sträcker mig dumt i sömne men de går med över hyffsat fort. Det enda som gör denna grav liiite värre än med River är sammandragningar. De blir oftare tycker jag och håller i sig länge:/ fick de första redan i v12:/ men som sagt kunde varit mycket värre:)

På tisdag ska vi få se vårt lilla hjärta igen:) önskar så att River fick följa med för han hade gillat att se bebisen på tvn. Han pratar om bebisen hela tiden och magen:) vill känna och prata med sin lillebror?

Ja nu är jag inne i andra trimestern tror jag. Eller snart iaf:)haha grymt rörigt tycker jag. Är iaf i v12+4. Dessa veckorna hittills har kantats av illamående och extrem trötthet. Jag hoppas innerligt de vänder nu snart.

18 oktober e lille bebisen beräknad. Så spännande, så nervöst och så förväntansfullt:)

Nu är badrummet snart klart. "Bara" lampor som ska upp, fönsterna ska bytas och få foder tillsammans med dörren. Senså är badrummet klart:) underbart ska de bli. Ja å självklart ska skyddspappen på golvet bort oxå;)