I skrivande stund ligger en snart fyra månaders skrattandes, snackandes liten guldklimp bredvid mig. Min älskade lilla Troy, en av anledningarna till att jag andas, att jag går upp varje dag, en tredjedel av mitt hjärta.

Just nu maler mycket tankar, tankar jag ofta får och mår dåligt av men nu med all sömnbrist blir de ännu mer påträngande och svåra att hantera=(

Jag har ingen flashig utbildning, jag kommer inte från högutbildade föräldrar. Jag är andra klassens medborgare(eller tredje klassens), iaf känns de så, de känns som man ser på mig på det sättet. 

Det känns som man ser ner på mig, inget jag gör blir tillräckligt bra. Jag tycker jag gör allt för att folk ska ha det bra och trivas men ändå klagas det eller frågas om inte de gjorts eller finns. 

Man frågar mig saker men verkar inte särskilt intresserade av svaret, precis som man frågar bara för att man måste prata lite med mig.

Något fast jobb har jag inte heller, det ses verkligen inte med blida ögon på det. Jag är utan tvekan säker på att frågor som - vad gör han med henne? ställts ett antal ggr och även undringar om hur länge de kommer hålla och att min man och barn förtjänar någon bätre, någon med utbildning, någon med jobb.

Känner inte att mina barn verkar värdesättas, vet inte om det är pga mig, min man eller för att dom är pojkar men de känns deftinivt inte som de är särskilt intressanta, det finns lixom andra barn som är mer värdefulla=(

Har också svårt att hantera att ena gången är man sprudlande glad och trevlig medans nästa gång är man snäsig, otrevlig och knappt ens säger hej, alla kan ha dåliga dagar men jag är iaf noga med att folk vet att jag kan vara annorlunda med tanke på hur mitt psykiska tillstånd varit och kan vara ibland, någon sån förklaring finns inte.

Det snackas skit från både höger och vänster och i mitten finns jag, jag som vill vara alla till lags. Jag hänger med i snacket men mår lika dåligt och blir lika upprörd varje gång de är slut. Vissa av grejerna som sägs gör mig också upprörd medans vissa saker borde man ha lite egen självinsikt i och förstå, förlåta och sluta vara så förbannat långsint om. Jag har den problematik jag har, men jag har lärt känna mig själv i den, jag vet mina brister men vissa har ju verkligen NOLL självinsikt, ändå är jag den med minst värde.

Nu blev detta jävligt långt men tankarna far som en bisvärm i huvudet. Alla dessa känslor gör att jag stressar på med saker jag vet att jag mår dåligt av och vet att de kan fälla mig, fälla mig för väldigt lång tid. Ex skynda på med jobb jag inte är redo för och kanske aldrig blir, kan inte känna mig lugn i att vara föräldraledig och njuta av min bebis och han få ha sin mamma utan bara känner stress att jag helst skulle börjat jobba dagen efter förlossningen, för att kompensera min låga status och visa mig värdig lixom.

Jag älskar min man och jag älskar mina barn, de är mitt allt!  

Det betyder inte att jag inte har drömmar, ambitioner. Jag var nere i mörker i många år, de har tagit lång tid att ta mig där jag är idag och jag är inte klar än men jag HAR kämpat! har ökat ig till mvg. Det känns som om jag så skulle bli läkare så skulle mitt värde inte öka, de hade varit lite som rika ser på nyrika. Känner mig ständigt tvingad att bevisa något, men vad jag än gör blir de aldrig bra nog. Jag borde göra det som är bäst för min familj och mig men hur gör man? Hur slutar man bry sig om alla andras åsikter och blickar?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag var de så äntligen dax för det där provet jag bävat inför. Nervös, sovit 3 1/2 timme på natten satte jag mig där i bänken för att inleda ett kanske livsavgörande prov (som iof kan göras om ifall de krävs). Första delen var matematik och de kände...

Skriver sällan men behöver ventilera lite nu. I tisdes 14e oktober föddes vår andra lilla prins:) denna gång var de planerat snitt och vilken upplevelse!:) visst grät man under snittet, kräktes, fick små panik för de blev sånt tryck över bröstet. ...

Känner att järnet äntligen börjar ha någon verkan, tröttheten börjar minska och yrseln likaså men vill bli minst dubbelt så bra innan jag kan börja "leva" normalt känns de som. Hjärntrollen har börjat tystna/viska så de stör mig inte så mycket. ...

Man har ju hört mycket senaste tiden om nättroll, dessa puckade människor med för mycket fritid som skriver hemska/elaka/puckade kommentarer på nätet bara för att göra folk upprörda pch ledsna. Dessa troll lever även i min hjärna, inte för de har...

Finns inga ursäkter och förmodligen blir jag inte bättre den närmsta tiden på att blogga;) Går idag in i graviditetsvecka 28:) 12v kvar till BF, shit! Tiden går fort men ändå så sakta. Försöker räkna ut hur länge jag kan jobba, inte lätt att veta:...